Mitt hjärta går ut till er som sitter ikväll med en extrem ångest över skolan. Med 18 oinmlämnade uppsatser, 1000 glosor att plugga på, 20 böcker att läsa och en miljon prov att plugga till. Jag har själv varit där för några år sen. Ni ska veta att, man tar sig ur det. Det får ett slut förr eller senare. Jag vet att man inte kan prestera sitt bästa hela tiden, i alla fall för mig är det som en bergodalbana hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket ämnen "jag inte nådde målen i". Det handlade inte om det just då. Utan det jag letade efter var någon som kunde förstå mig och som kunde hjälpa mig när jag behövde. I ett sånt läge när allt ligger på botten måste man försöka hitta någon som kan peppa en, för det är det egentligen det, det handlar om. En person som tror på en och verkligen vill att du ska lyckas med dina mål. Men som också kan trösta dig när det går åt helvete och som kan förstå att det är svårt för dig nu. :)

 

Jag fick A på enstaka inlämningar och redovisningar samt alla rätt på något prov någon gång, under hela min tid grundskolan. Men det var inte det som var så viktigt för mig egentligen, nu när jag ser tillbaks på det. Det viktigaste var att inte falla tillbaks till det jag upplevt och gått igenom i mellanstadiet. Jag räknade hellre hur många F jag fick. Jag tänkte "desto färre F, desto längre bort kommer jag från det där". Under hela nian fick jag 4 F har jag för mig, detta var på olika inlämingar och prov. Nu har jag snart gått klart min första termin i gymnasiet och jag har ingen F-varning, ingen CSN varning och jag har inte fått ett enda F än på något jag lämnat in eller gjort. När mina lärare frågar mig vad jag har för mål säger jag "jag vill lära mig så mycket som möjligt". För desto mer jag lär mig, desto mer blir jag invloverad och engagerad i skolan och då kan jag också prestera mitt bästa. Detta resulterar i att jag får ett väldigt bra betyg utan så mycket press och då kommer jag ännu ett steg längre ifrån ett F. *tipstips;)*

 

Jag tror man aldrig kommer ifrån pressen i skolan, eller ens i livet för övrigt. I alla fall inte förens man själv accepterat den och kan "ta hand om den". Om jag behöver det, gråter jag lika mycket nu över ett prov, en inläming eller en redovisning som jag gjorde när allt var åt helvete i grundskolan. Jag kan fortfarande inte ta hand om det, men jag försöker lära mig hur jag ska göra. 

Det som jag försökte säga med inlägget är att, ni som finner skolan väldig svår, så tråkig att ni inte vill dit eller har noll motivation samt ingen inspiration. Försök hitta någon som vill ert bästa, jag vände mig till mig familj. Ett av de ämnen jag fann svårast var matte, min far hjälpte och hjälper mig fortfarande. Det är en lång process. Men inte vill du egentligen gå ut skolan med något F? Gör dig själv stolt, eller om du känner att det inte behövs, gör de personer som bryr sig mest om dig, stolt. Det är så värt att jobba hårt för. 

Godnatt hörrni❤️