Jag har nog alltid varit såhär, fast undermedvetet. När jag var liten hade jag hur många kompisar vilket gjorde att jag hade något att göra efter skolan varje dag. Var det tråkigt att vara med den ena kompisen så var jag med någon annan tills jag började tycka att det var tråkigt att vara med den så jag gick tillbaks till den första kompisen. Jag byggde kojor med den ena kompisen och cyklade runt i kvarteret med den andra.

 

När jag gick i åttan var jag nästan tvungen att byta klass, dels personliga anledningar men också för att jag behövde den där förändringen. Samma människor och samma lärare ett år till, den där tanken fick mig att vilja byta skola och jag minns att ja grät, skakade och hade sån panik när jag fick byta sådär på direkten. Så till nian bytte jag klass, bästa jag gjort för mig själv! :))

 

Nu känner jag att jag strävar efter förändring i min omgivning. Att åka till en annan stad skulle nog stilla mina begär för ett tag. Jag vet att jag kommer åka till Island snart och jag kan knappt bärga mig! Som tur var så åkte jag och alla nior i min skola till Björnö i onsdags och sov i tält. Det var förändring för ett litet tag, inte samma gamla vanliga och det var underbart med något annat!

 

Det finns självklart saker och kompisar som jag aldrig tröttnar på, som jag skulle vilja ha runt om mig hela tiden och ställen jag skulle vilja vara på jämt! Men jag måste "spara mig", typ vänta och få längta för annars blir jag FÖR van och tycker det är som allt annat tillslut. Jag har lärt mig att försöka variera så mycket som möjligt i min vardag så att jag inte får den där panik känslan. Jag brukar plugga på olika ställen hemma, ena dagen i mitt rum och nästa dag i köket, försöker att alltid hitta ny bra musik (för jag blir så glad av musik) för då händer något nytt. Läsa nya bloggar, göra någon ny övning på gymmet, bada istället för att alltid duscha. Men ändå.. Jag strävar alltid efter förändring.