Jag gillar inte känslan av att inte nöja sig med något. Sanningen är att denna känslan uppkommer ofta. Men någonstans har jag lärt mig att leva med den. Jag vill alltid ha allt eller inget och väljer jag allt får jag alltid nöja mig med det jag gjort trots att det blev halvdant. Väljer jag en sak får jag inte någonting av det andra. För det känns som att jag inte kan eller har möjlighet att göra om och göra mig själv nöjd. FÖR MIG. 

Det känns som att så mycket saker man gör, gör man inte för sig själv. Utan för att familjen, skolan eller samhället istället. Har jag ens någon chans att få uppleva den dagen med min familj igen så att den dagen kan bli ännu bättre? Kan jag få göra om uppsatsen jag fick C på bara för att jag vill ha ett A? Kan jag få gå ut och köpa en latte på ett cafe med mjukisbyxor och fettigt hår då någon garaterat kommer att kolla på mig?

Alla svaren är ett fett stort nej och därför har jag lärt mig leva med känslan att inte nöja sig. Men egentlligen, om jag tänker på mig, är det här okej? Är det såhär jag vill och kommer vilja ha det?

 

Så till alla som känner samma sak: nöj er inte med saker ni egentligen vet kan bli och kan vara bättre. Nöj er inte med ett jobb ni egentligen hatar. Nöj er inte med skolan om ni inte har någon andledning att älska den. Nöj er inte med kompisar där det känns som att ni inte få något tillbaks. Nöj er inte med staden som får er att känna er ledsna. Nöj er inte med att inte ta steget till att göra det du vill göra. Nöj er inte med för stressiga veckor. Nöj er inte med tråkiga helger.

 

Nöj er fan inte när ni egentligen inte alls känner er nöjda.