trauma
Publicerat den 07/08 2015, kl. 20.55

Ett trauma är när något chockartat, smärtsamt och en massa överväldigande känslor som är svåra att hantera. Att din partner är otrogen, att någon av dina familjemedlemmar går bort, våldtäkt osv. Och idag insåg jag hur mycket ett trauma i ens liv kan påverka en senare i livet.

Det var en chock när jag fick höra att en väldigt gammal dam fortfarande är ledsen efter ett trauma i hennes liv som inträffade, säkert för minst 40 år sen.

Jag fick också höra av en annan äldre dam som sa "lämna mig inte här, ta hand om mig jag vill inte bli kvar själv". Jag är rädd att det handlar om mobbning tidigare i livet som hon minns.

En annan äldre dam frågar vart mamma är. Också på grund av ett trauma i hennes liv.

 

Det jag vill säga med detta är att, snälla alla ni. Försök vara en sådan snäll person ni kan vara mot de som ni gillar. Försök vara trevlig mot majoriteten av alla människor ni träffar dagligen, i veckan eller i månaden. Le, skratta, krama och ta hand om de ni älskar. Älskar ni inte längre så är det bäst att vara ärlig.

 

Man vet aldrig vad en annan människa kan minnas i äldre dagar.

 

bilder med min fina familj <3

skärp er!
Publicerat den 15/04 2015, kl. 18.22

Otrevliga och taskiga människor, vad vill ni? Vad är erat mål med att vara så? Det tar ju bara ner en själv, att vara så taskig mot en människa, har du inget annat för dig? Varför inte vara snäll mot människor som gillar och respekterar dig? Varför sabba allt mellan dig och en annan person bara för att den personen gjorde (OBS) en sak som du inte gillar?  Varför lägga sin energi på att hata när du istället kan hitta en lösning och komma ut ur det en dag? Kanske till och med älska personen en dag?

Varför välja att göra någon annan ledsen när du kan göra en person glad? 

 

Alltså folk får skärpa sig nu. Att lägga sin tid och energi på att trycka ner, vara taskig och otrevlig, varför väljer man det? Antagligen för att personen som börjar mår dåligt och mår bättre av att se andra må dåligt och vara ledsna. Jag vet inte, vet någon av er?

En annan sak som jag undrar, varför har vissa människor ingen spärr när det gäller vad som är okej och inte? Jag förstår att ett misstag kan ske, vi är bara människor men samtidigt, att hålla på länge och medvetet? När man redan en gång sagt att "det räcker nu"? Har personen inget samvete? Mår personen inte dåligt själv av att h*n behandlar andra människor så? Och sen en sak som jag tycker är hemskt jobbig, varför säger man inte förlåt? HUR svårt kan det vara att inse att "ja jag gjorde en annan person ledsen, jag gjorde fel och jag behöver be om förlåtelse"? I mean hur svårt har inte folk för detta idag och särskilt när man faktiskt märker på personen att h*n blivit ledsen?

 

för att stoppa stress
Publicerat den 17/02 2015, kl. 14.03

För en tid sen var de omöjligt för mig att tänka på nuet och vara nöjd med tillvaron här och nu. Jag tänkte bara, bara på vad jag skulle göra härnäst. Detta ledde till att jag ofta hade ont i magen och var dålig i magen, vad jag minns hade jag egentligen knappt någon livslust på ett sätt då jag ansåg att stressen alltid, alltid var runt hörnet. Jag tycktes aldrig kunna komma ifrån den.

Idag tar jag mycket saker som det kommer, planerar om det behövs och när saker inte blir som jag tänkt mig så finns det några saker jag kan göra som typ lugnar mig. Antingen så går jag till mina vänner och beklagar mig över det som inte blev som jag ville haha, eller så skriver jag oftast till min far om vad som händer. Han brukar komma med bra råd. Men framför allt, det jag alltid gör är att tänka "nu". Det här händer nu och det kommer finnas ett slut. Att sluta stressa behöver inte betyda att man måste sluta tänka på nästa steg, utan det vikigaste är att man är närvarande i stunden alltså medveten om vad som händer här och nu. Sen jag började med det har jag verkligen börjat lugna ner mig. Sen såklart, finns det stunder jag faller tillbaks och bara tänker på nästa steg hela tiden. Ska jag vara ärlig blir, i alla fall saker jag gör, inte så bra gjorda då.

 

För alla er som lider av stress, dagarna i ända. Snälla försök ta till er. Det är ett stort steg att våga kliva tillbaks, med det är livsviktigt för att vissa konsekvenser av stress är så allvarliga att man måste leva med de hela livet. Det här vad jag tror på, detta funkade och funkar för mig och just därför tror jag att det kanske funkar för någon annan också.

 

Ta hand om er hörrni. Snart är jag nog på bloggbanan igen :)

 

 

ingen matlust
Publicerat den 23/01 2015, kl. 15.49

Idag är jag hemma från skolan på grund av att jag igår kväll hade feber och kände mig allmänt hängig. Idag är det är likadant.

På senaste tiden har jag typ stört mig på egentligen all sortes mat, mattider (frukost, lunch, middag) och bara allmänt hur mycket folk pratar om mat. Mitt problem är att jag inte känner mig hungrig längre, jag kan vara mätt i flera timmar efter att jag ätit liksom 2 mackor. Då har jag också tryckt i mig mackorna eller ätit upp de på en halvtimme för att jag bara inte orkar bry mig om maten framför mig, eller för att jag inte varit hungrig. Idag runt 12 började jag få huvudvärk, kom på att jag inte ätit något sen klockan 3 igår. Det är alltså ingen mat på 21 timmar. Jag får ont i huvudet om jag inte har ätit på flera timmar, annars känner jag inte av någonting. Jag känner ingen hunger längre helt enkelt.

Jag minns förut, då var mat en jätte stor del av mina dagar och jag älskade att äta. Det fanns ingen gräns riktigt och jag kände mig hungrig bara efter 2-3 timmar. Jag pratade om mat som att det vore "liiivet". Nu är det bara jobbigt och jag tänker att jag helst vill äta så lite och på en så kort tid som möjligt speciellt innan frukosten och middagen.

 

Jag vet inte vad det här kan bero på, kände på samma sätt en tid i höstas så är osäker på att det kan vara mini pillerna som jag numera tar, som orskar detta?

 

Just nu skulle jag verkligen inte vilja äta en av mina favorit rätter ens, potatisgratäng med grillat kött.. Usch..

 

nöj er inte
Publicerat den 28/12 2014, kl. 00.16

Jag gillar inte känslan av att inte nöja sig med något. Sanningen är att denna känslan uppkommer ofta. Men någonstans har jag lärt mig att leva med den. Jag vill alltid ha allt eller inget och väljer jag allt får jag alltid nöja mig med det jag gjort trots att det blev halvdant. Väljer jag en sak får jag inte någonting av det andra. För det känns som att jag inte kan eller har möjlighet att göra om och göra mig själv nöjd. FÖR MIG. 

Det känns som att så mycket saker man gör, gör man inte för sig själv. Utan för att familjen, skolan eller samhället istället. Har jag ens någon chans att få uppleva den dagen med min familj igen så att den dagen kan bli ännu bättre? Kan jag få göra om uppsatsen jag fick C på bara för att jag vill ha ett A? Kan jag få gå ut och köpa en latte på ett cafe med mjukisbyxor och fettigt hår då någon garaterat kommer att kolla på mig?

Alla svaren är ett fett stort nej och därför har jag lärt mig leva med känslan att inte nöja sig. Men egentlligen, om jag tänker på mig, är det här okej? Är det såhär jag vill och kommer vilja ha det?

 

Så till alla som känner samma sak: nöj er inte med saker ni egentligen vet kan bli och kan vara bättre. Nöj er inte med ett jobb ni egentligen hatar. Nöj er inte med skolan om ni inte har någon andledning att älska den. Nöj er inte med kompisar där det känns som att ni inte få något tillbaks. Nöj er inte med staden som får er att känna er ledsna. Nöj er inte med att inte ta steget till att göra det du vill göra. Nöj er inte med för stressiga veckor. Nöj er inte med tråkiga helger.

 

Nöj er fan inte när ni egentligen inte alls känner er nöjda.

 

 

"oppositionen och alliansen borde gå ihop"
Publicerat den 18/12 2014, kl. 16.10

Varje gång jag hör denna mening blir jag helt tyst. Jag tappar inte talförmågan utan jag kollar bara på personen som sagt det och räknar upp 10 andledningar till varför det inte skulle funka. Varför denna ide skulle vara den sämsta någonsin och inte bara "det skulle aldrig funka". Tar jag upp alla andledningar nu kommer jag aldrig sluta skriva. Vi kan det enkla exemplet som skolan.

 

Jag tycker det ska löna sig att jobba hårt. Ett samhälle där alla lika mycket kommer leda till fattigdom, det kommer bli som i Sovjet. Hela landet kommer strejka. En skola med väldigt höga krav på eleverna.. Desto bättre betyg du har desto mer poäng får du och du har större chans att komma in på den skolan du vill. Det är SÅ logiskt och så rättvist det kan bli om man ser på helheten. Detta har alltså alliansen, folkpartiet och Jan Björklund bestämt.

Att då vilja att oppostionen och alliansen ska gå ihop.. När de röda säger att alla ska ha lika mycket, spelar ingen roll hur talangfull eller duktig du är och hur mycket pengar du kan tjäna. Du ska fortfarande bo som alla andra, betala mycket mer skatt för att du tjänar mer osv.. VA? NEJ.

Ni märker ju, ett samhälle där man inte kan bestämma själv och ett skolsystem som bara går ut på din egna förmåga, går inte ihop någonstans.

 

Do you get my point?

 

 

 

let's talk about extraval
Publicerat den 04/12 2014, kl. 19.43

Extraval, nyval, omval.. Jaaa asså okej. Nu får jag inte rösta men, självklart, politikintrsserad som jag är har jag också en åsikt i det hela.

 

Ska jag vara ärlig tycker jag att det känns läskigt med ett extraval. Jag är inte alls glad över att vi i dagsläget har en rödgrön regering. Det jag är rädd för just är att Sverigedemokraterna kommer bli landets andra störst parti eller bara få mer procent, att folk fortfarande inte förstått att SD är ett rasiskt parti. Bara för att de inte har sagt det rakt ut betyder det inte att man inte förstår det. Att skylla på att invandrarna tar alla våra pengar, att vara påväg i en debatt säga "personer med fel....". Tänk om vi vita blev behandlade så, tänk om vi var tvugna att fly till Afrika och så skulle vi bli smutskastade sådär? Är det okej? Jag är rädd för att leva i ett samhälle där folk ser ner på någon med ett annat ursprung.

Jag tror mer att detta extraval går ut på att SD vill ha fler procent, inte för att folket ska rösta på alliansen. Älskar verkligen att alliansen inte ville disskutera med oppostionen, de stod fast vid sin budget. Detta visar verkligen att alliansen håller vad de lovar, de sviker inte sina väljare. Självklart hoppas jag på en blå regering efter nästa val, hoppas på att Lööf och Batra har massa krafter för att kunna ta sig dit.

 

Vad tycker ni?

 

 

 

du har ett liv. gör dig själv stolt.
Publicerat den 23/11 2014, kl. 21.42

Mitt hjärta går ut till er som sitter ikväll med en extrem ångest över skolan. Med 18 oinmlämnade uppsatser, 1000 glosor att plugga på, 20 böcker att läsa och en miljon prov att plugga till. Jag har själv varit där för några år sen. Ni ska veta att, man tar sig ur det. Det får ett slut förr eller senare. Jag vet att man inte kan prestera sitt bästa hela tiden, i alla fall för mig är det som en bergodalbana hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket ämnen "jag inte nådde målen i". Det handlade inte om det just då. Utan det jag letade efter var någon som kunde förstå mig och som kunde hjälpa mig när jag behövde. I ett sånt läge när allt ligger på botten måste man försöka hitta någon som kan peppa en, för det är det egentligen det, det handlar om. En person som tror på en och verkligen vill att du ska lyckas med dina mål. Men som också kan trösta dig när det går åt helvete och som kan förstå att det är svårt för dig nu. :)

 

Jag fick A på enstaka inlämningar och redovisningar samt alla rätt på något prov någon gång, under hela min tid grundskolan. Men det var inte det som var så viktigt för mig egentligen, nu när jag ser tillbaks på det. Det viktigaste var att inte falla tillbaks till det jag upplevt och gått igenom i mellanstadiet. Jag räknade hellre hur många F jag fick. Jag tänkte "desto färre F, desto längre bort kommer jag från det där". Under hela nian fick jag 4 F har jag för mig, detta var på olika inlämingar och prov. Nu har jag snart gått klart min första termin i gymnasiet och jag har ingen F-varning, ingen CSN varning och jag har inte fått ett enda F än på något jag lämnat in eller gjort. När mina lärare frågar mig vad jag har för mål säger jag "jag vill lära mig så mycket som möjligt". För desto mer jag lär mig, desto mer blir jag invloverad och engagerad i skolan och då kan jag också prestera mitt bästa. Detta resulterar i att jag får ett väldigt bra betyg utan så mycket press och då kommer jag ännu ett steg längre ifrån ett F. *tipstips;)*

 

Jag tror man aldrig kommer ifrån pressen i skolan, eller ens i livet för övrigt. I alla fall inte förens man själv accepterat den och kan "ta hand om den". Om jag behöver det, gråter jag lika mycket nu över ett prov, en inläming eller en redovisning som jag gjorde när allt var åt helvete i grundskolan. Jag kan fortfarande inte ta hand om det, men jag försöker lära mig hur jag ska göra. 

Det som jag försökte säga med inlägget är att, ni som finner skolan väldig svår, så tråkig att ni inte vill dit eller har noll motivation samt ingen inspiration. Försök hitta någon som vill ert bästa, jag vände mig till mig familj. Ett av de ämnen jag fann svårast var matte, min far hjälpte och hjälper mig fortfarande. Det är en lång process. Men inte vill du egentligen gå ut skolan med något F? Gör dig själv stolt, eller om du känner att det inte behövs, gör de personer som bryr sig mest om dig, stolt. Det är så värt att jobba hårt för. 

Godnatt hörrni❤️ 

ständig oro
Publicerat den 13/11 2014, kl. 19.37

Tjaa! Jag hoppas att ni mår bra och att livet rullar på så bra det kan för er!

 

Jag måste prata om det här för jag bara känner att om någon av er känner samma sak, vill jag så gärna veta det. För just nu känns det som att jag är den enda människan i hela världen som har den här känslan. Jag går ständigt runt med en känsla av oro, min mage och nån känsla i mitt hjärta påverkar min allra vardagligaste vardag. Innan har jag verkligen försökt tänka bort det, fokusera mer på det som spelar roll för dagen. Men nu är grejen såhär att jag fått perspektiv på det hela för några veckor sen då jag inte hade någon skola på måndagen eller nått sånt.
När jag vakande på morgonen kom oron till mig på en gång, men sen kom jag på att det inte skulle vara skola nästa dag och hela jag lugnades. Kontrasten kändes läskiga. Så nu vet jag att det är något med skolan, men jag har verkligen ingen aning om vad. Jag trivs bra i skolan, har vänner där och betygen är bra utan att jag behöver plugga särskilt mycket. Allt är SÅ olikt mot vad det var i grundskolan vilket är SÅÅ skönt! :)

Men ändå så är jag hela tiden orolig för något jag inte vet vad det är. Och det spelar ingen roll hur många gånger  jag får höra eller hur många gånger jag intalar mig att "vi oroar oss mycket i onödan". För jag vet det, jag kan bara inte komma över den här känslan i hjärtat. Det gör liksom ont ibland i hjärtat för att jag är SÅ orolig.

 

På hotellrummet i London, där kände jag mig inte alls orolig för något. Bästa känslan.

<3
Publicerat den 23/10 2014, kl. 13.34

folk i detta samhälle
Publicerat den 05/09 2014, kl. 16.16

Ett fett förlåt för att jag är så bitter i detta inlägg men måste skriva av mig och berätta vad jag tycker och känner. 

Imorse när jag skulle åka till skolan så hann jag inte knyta skorna på morgonen. Skulle jag gjort det skulle jag inte kommit i tid till skolan. Hur som, jag märker först på centralen att jag inte knutit skorna så jag går på tåget mot Thorildsplan och knyter skorna på tunnelbanan. Snett mitt emot mig sitter en typ 40 årig man och när jag lägger upp ena benet på det andra och börjar knyta så råkar jag inte slå, inte "klappa" utan nudda honom på knäet. NUDDA. 

Några sekunder senare händer det igen och nu har jag knutit klart. Så jag kollar honom i ögonen och säger "förlåt" och försöker släta över det hela med ett leende. 

Gissa vad jag får tillbaks?? Ett argt uttryck i ansiktet och typ någon "hat blick". (????!!!!)

Det kändes som att han tog det hela fel. Vet inte om det var så att han såg det som att jag flirtade med honom eller nått. Eller om han bara hade en dålig dag eller liknade. 

Men ändå, om han tog det som något annat än en förlåtelse från en främling så är detta samhälle helt sjukt. Varför är vi så kalla mot varann?? Varför är vi inte trevliga mot varann?? VAD är vi så rädda för?? 

Kan inte ba svenska folket växa upp någon gång?!

en dröm
Publicerat den 13/08 2014, kl. 18.48

En dag hoppas jag verkligen att våga lämna Sverige, för att ge mig ut i världen, kanske själv, kanske med någon vän och se massa med nya ställen. För det är det som jag tycker är värt här i livet. Jag har två ben och ett par ögon, inte ska jag slösa bort mitt liv på att inte använda det jag redan har?

 

 

we just need to talk about this..
Publicerat den 19/07 2014, kl. 22.21

Detta är så sant?! Om ni läste inlägget under så vet ni nu att jag inte har någon förebild eller idol, någon som jag ser upp till eller inspireras av så mycket. Jaa, min pappa lite men det är ändå inte han och det som... styr mig. Utan det är ju mina drömmar. Jag har ju ett mål, det är att bli miljonär innan jag är 30 bast. Jag vet att för att kunna bli miljonär måste man bland annat jobba hårt. Redan nu oroar jag mig över att jag inte kommer få något jobb när jag blir stor. Jag vet egentligen inte varför. I mean.. Nått jobb kommer jag nog kunna få. Jag är verkligen beredd att jobba hårt, ha så lite utgifter som möjligt och lära mig mer om aktier och fonder, ränta på ränta och sånt. Och hör ni, detta har ingen sagt åt mig att bli. Det är ingen som haft det som regel att jag måste ha mycket pengar på kontot när jag blir stor.

Det går oftast bättre om jag bestämmer det jag vill göra och ingen annan gör det. För om någon annan säger vad jag ska göra och sen säger "nej, men gör såhär istället" precis när jag gör precis som personen sagt till mig. Då vill jag bara gå därifrån. Ja vill börja göra som jag vill göra då. Ugh.. Follow Dreams NOT orders.

 

tror ni på det övernaturliga?
Publicerat den 22/06 2014, kl. 14.49

Tror ni på att de finns andar och annat övernaturligt? Tror ni att det finns en annan värld för de döda som kan äga rum på denna jord? Jag tror på det.

 

Det kanske är det att jag har ganska lätt för att tro på vad andra människor säger. Men ändå, jag tror verkligen på att det finns framförallt andar eller spöken. Människor som dött på ett väldigt tragiskt eller snabbt sätt, i en eldsvåda eller likande. Jag tror att om jag skulle dö nu skulle jag blivit en ande, inte för att skrämmas. Utan just för att jag skulle vara långt ifrån klar på denna jord, jag har liksom kvar saker jag måste göra.

Dock är jag extremt rädd för andar och allt övernaturligt i princip. Jag vet att det enda sättet jag kan övervinna min rädsla är att möta den. I detta fall på något sätt få kontakt med andevärlden. Eller se en ande eller ett spöke och kunna hålla mig lugn, för jag har aldrig sätt något.

 

Meen min mamma (Maija) har varit med om något som bara inte händer. Som inte kan förklaras för den som bara tror på det som är vetenskapligt bevisat. Detta hände för 12 år sen, här hemma, när jag och min syster var små, mitt i natten. Min mormor som bor i ett hus i Lettland pratade mycket med min mamma (Maija) och min ena moster om sitt hus och vem som ska ta över det och massa, det var bråk. Min ena moster och mamma säger till min mormor att inte nämna det igen.

En natt, mitt under allt detta så vaknar min mamma, med min pappa ovetandes och sovandes bredvid sig av att hon lyfts upp en halvmeter ovanför sängen. Hon ser pappa nedanför sig och försöker sträcka ut sin hand så att hon kunde få tag i hans. Men mamma kan inte prata och hon når inte pappas hand. Mitt under det så ser hon sin pappa framför sig. Han säger "Maija, bryr dig inte om huset din mamma bor i" och mamma säger direkt "men pappa, pengar behövs för att kunna överleva i denna värld". Sen försvinner hennes pappa och långt bort märker  mamma hennes farmor och farfars närvaro, dom finns långt bort i bilden som hennes pappa också befunnit sig i. Dom säger inget, men helt plötsligt befinner mamma sig i hennes gamla hus. Där hon bodde med hennes pappa i Haninge. Det är inrett och ser ut precis som då. Helt plötsligt ser hon ett ljus framför sig som träffar golvet. Då känner mamma så mycket kärlek och värme, hela hon fylls med det. Hon inser att denna värld är så kall mot vad den kunde vara. Sen befinner hon sig tillbaka i sin säng på Lidingö, och allt som vanligt igen.

 

Min mamma försökte få tag i ljuset och behålla det. Men hon lyckades inte och mamma sa att hon skulle vilja uppleva det igen, just för att få känna den kärleken som ljuset gav henne, igen.

---

Min mamma ljuger inte och skulle inte ta sig tid för att komma på något sånt här. Tro vad ni vill, jag ber er inte att tro på något, men läs och bara acceptera att detta har hänt.

Men om ni tror på detta, eller om ni tror på andar eller något annat övernaturligt. Kommentera, skriv till mig! Alla tankar är välkomna! Vill veta vad ni som tror på detta har fått uppleva eller känner någon som upplevt något som inte går att förklara! I allmänhet, vad tycker ni om sånt här? Finns det eller finns det inte? Kommentera och berätta!

 

 

att alltid sträva efter förändring
Publicerat den 25/05 2014, kl. 20.22

Alltså ok, den rubriken är typ jag. Man skulle kunna att rubriken talar om vem jag är lite grann. Jag strävar efter förändring mer eller mindre hela tiden. Men just nu, behöver jag det mer än någonsin. Jag vet att det är 3 veckor var till sommarlovet, att jag ska börja på gymnasiet och att min vardag kommer ändras, men ändå.

 

Jag har nog alltid varit såhär, fast undermedvetet. När jag var liten hade jag hur många kompisar vilket gjorde att jag hade något att göra efter skolan varje dag. Var det tråkigt att vara med den ena kompisen så var jag med någon annan tills jag började tycka att det var tråkigt att vara med den så jag gick tillbaks till den första kompisen. Jag byggde kojor med den ena kompisen och cyklade runt i kvarteret med den andra.

 

När jag gick i åttan var jag nästan tvungen att byta klass, dels personliga anledningar men också för att jag behövde den där förändringen. Samma människor och samma lärare ett år till, den där tanken fick mig att vilja byta skola och jag minns att ja grät, skakade och hade sån panik när jag fick byta sådär på direkten. Så till nian bytte jag klass, bästa jag gjort för mig själv! :))

 

Nu känner jag att jag strävar efter förändring i min omgivning. Att åka till en annan stad skulle nog stilla mina begär för ett tag. Jag vet att jag kommer åka till Island snart och jag kan knappt bärga mig! Som tur var så åkte jag och alla nior i min skola till Björnö i onsdags och sov i tält. Det var förändring för ett litet tag, inte samma gamla vanliga och det var underbart med något annat!

 

Det finns självklart saker och kompisar som jag aldrig tröttnar på, som jag skulle vilja ha runt om mig hela tiden och ställen jag skulle vilja vara på jämt! Men jag måste "spara mig", typ vänta och få längta för annars blir jag FÖR van och tycker det är som allt annat tillslut. Jag har lärt mig att försöka variera så mycket som möjligt i min vardag så att jag inte får den där panik känslan. Jag brukar plugga på olika ställen hemma, ena dagen i mitt rum och nästa dag i köket, försöker att alltid hitta ny bra musik (för jag blir så glad av musik) för då händer något nytt. Läsa nya bloggar, göra någon ny övning på gymmet, bada istället för att alltid duscha. Men ändå.. Jag strävar alltid efter förändring.

 

Har någon av er samma problem?

 

gammal bild som jag ej lagt upp innan, btw känns som att jag gått ner lite i vikt sen den där bilden togs.. WOHOO:))) haha

skoltankar och lärare
Publicerat den 13/03 2014, kl. 22.51

Och ja, det är just detta jag tänkt på senaste tiden. Jag hör oftare nu hur lärare svär, pustar och inte har koll på vad som är vad. Visst, självklart, gör det, för all del, jag kommer inte vara ivägen. Pustar, svär och inte har koll på allt hela tiden har vi elever med. Men vi visar inte det i skolan framför de som gett oss läxor osv (alltså lärarna) osv, vi svär och pustar inte framför lärarna. Säger inte "oj, nu blev det jobbigt", klagar framför lärarna och säger att det är för mycket. 

När lärare säger att det är för mycket för dom nu, att de är stressade osv. Tänker jag bara: "VARFÖR utbildade ni er till lärare från från första början då, om ni ändå nästan bara klagar?!". När man gått ut grundskolan har man ett val, när man går ut gymnasiet har man val att besluta. Om lärare idag, ville bli lärare då, visst, gör så. Men de tänkte inte på att de kommer komma tillbaks till samma helvete som då. 

Att vara elev är kul ibland, men också ett helvete många gånger. Gå upp tidigt, långa dagar, skolmat, plugga till sent på kvällarna. För detta resulterar i sömnlösa nätter, trötta mornar, mindre tid för vänner och familj, mer isolering från omgivningen pga plugg vilket leder till att man utvecklas sämre socialt. Ja, och allt detta, för att vi som går i en kommunal grundskolan, måste det. Vi har inget val. Och då är det väl FÖRSTÅELIGT om vi klagar?! Inte sant? 

Medan lärare, lärare har VALT att gå tillbaks till skolan, trots att de vet hur svårt det är att vara lärare och hur stressigt det kan vara. Dessutom ska man som lärare vara en förebild för elever och föregå med gott exempel. Men jag anser att de missköter sig som lärare, i vissa fall inte på att lära ut, utan på att sprida dålig energi till eleverna. Att svära i ett klassrum som lärare när det finns elever i klassrummet, som faktiskt tar det läraren säger på allvar, gör att man slutar lyssna. Det är inte lika viktigt längre vad läraren säger, för hen svär bara ändå. Pratar högt och pustar. 

När någon pratar högt, skriker och svär, då lyssnar man inte tillslut. Det är inte lika intressant, och man tappar lusten att ens sitta i skolbänken. Man börjar istället tänka "vad f*n gör jag här?". Eftersom man då inte lyssnat på läraren så måste man gå hem efter skolan och läsa 20 sidor. Sen tänker man väl att man måste få ha ett liv, så då väljer man inte läsa sidorna utan göra något roligt istället. Det slutar med att man skolkar nästa dag, för att överhuvudtaget hitta någon tid för att läsa och förstå texten/vad läraren pratat om. 

Oh my, detta är en ond cirkel. Vi kan inte välja något i grundskolan. Inte en enda sak, utan vi elever vet, att gör vi inte detta, så klarar vi kanske inte momentet i ett ämne. Medan lärare, har valt att lära ut, att gå tillbaks till skolan. Är det då rätt, som lärare, att klaga och svära framför elever om hur jobbigt och stressigt det är? Vad tycker ni? 

lyx och drömmar
Publicerat den 16/02 2014, kl. 18.40

Jag älskar lyx. Att ha en bäddad säng när man kommer hem från skolan, att inte ha något att plugga på en kväll, att ta sig iväg till gymmet med tanken att man är ännu närmare sitt mål idag än vad man var föregående dag, att äta en mysig frukost med min familj. Det är bland annat sådana här små saker som jag tycker är lyx.

 

Resa med min familj, gå runt i något fint shopping center, köpa nya kläder, fika på mitt favorit fik med en kompis en regnig söndag, äta god och egengjord glass en varm sommardag, att blogga utan att stressa (haha:)) osv. Jag älskar detta och allt det är lyx för mig, därför har även jag nu, en dröm att uppnå. Nämligen en dag, kunna leva i denna lyxen. Jag tänker såhär:

 

Jag vaknar i min stora säng, vita lakan, en fin, stor, vit sängstomme, de vita väggarna tillsammans med det stora fönstret gör att jag vill gå upp och påbörja en ny dag. Jag går igenom lägenheten, har på mig en fin, siden kimono och långt rufsigt hår med riktigt mot badrummet. Jag öppnar den vita dörren och på vänster sida finns det en stor spegel, jag ställer mig framför spegeln och ler, "ännu en ny dag!!!" tänker jag med ett leende på läpparna. Väl ute i mitt kök med ett vitt matbord, kakelvägg vid disken, ett stort fönster som lyser upp köket så gör jag mig en kaffe med min vita kaffemaskin, även en god smoothie med alla möjliga frukter, tar fram min dator och kameran, börjar dagen med att fota min frukost, datorn och den senaste SOLO.

 Lägger ut bilden på min blogg, skriver vad som kommer hända den dagen. Dagen går och jag sitter i mitt kök näst intill hela dagen och jobbar med bloggen, mitt företag (WHAT?!!;)) med pauser som går ut på att gå ut på en runda med min Mops.

Kvällen börja närma sig, jag slutar jobba för dagen, ringer lite kompisar och frågar om de vill ses och hitta på något kul. En bild på kvällens outfit läggs ut på bloggen. Kvällen går, vin och vänner överallt, jag är glad. Kommer hem sent på natten, somnar med min Mops bredvid mig.

 

DETTA ÄR DRÖMMEN! Vill verkligen att det ska bli såhär när jag blir stor! Vill verkligen detta, lyx och lycka överallt. Jag vet hur jag kommer vilja ha det när jag är 20, så varför inte börja jobba? :)))

 

 

haha yepp ;))
Publicerat den 11/01 2014, kl. 20.18

två favoriter från sommaren!
Publicerat den 22/10 2013, kl. 15.23

Ååh! Dessa två bilder tycker jag är så fina! Båda är från samma ställe som ni ser och detta var när jag och familjen var i Greenwich i England! Vi besökte noll punkten och var på museet och besökte detta skeppet! Minns verkligen allt och det var så roligt att vara där!

 

bilderna säger så mycket till mig och det var verkligen så fint och roligt att åka till detta ställe med familjen! att kolla på museum gillar nämligen inte alla i min familyy ( hehe;))men detta var verkligen kul! rekommenderar alla att besöka det någon gång! :D

blogga oftare?
Publicerat den 18/10 2013, kl. 21.06

Blogga oftare? Haha.. Jo tack, gärna för mig! För jag vet hur tråkigt det är att gå in på en blogg och det inte finns något nytt att läsa eller någon ny bild att se! Grejen är den att jag har så himla mycket i skolan, alltså det är verkligen extremt. Men efter höstlovet ska det bli ändring så hoppas verkligen att jag kommer kunna blogga mer då! Vill verkligen komma någonstans med denna bloggen då jag för det första har viljan, men också att jag verkligen (jag lovar!) lägger ner tid på den! Alltså varje helg lägger jag minst ner 5 timmar på att redigera bilder, ta bilder och att skriva inläggen! Det tar längre tid än man kan tro (iaf för mig) att skriva ett inlägg jag själv blir nöjd med!

 

Nej men, vill ni att jag skriva mer? Skriv i kommentarerna! Om jag uppdaterar varje dag kan ni typ förvänta er ett inlägg på vardagar men fler på helgen. Kommer nog skriva mer på vardagen om detta lönar sig på minsta sätt! Haha! :D