Jag är väldigt rädd för mörkret och särskilt inomhus. Värst är mitt rum på natten innan jag ska sova själv. Kan liksom släppa tanken på att det kan finnas något i mörket om jag inte ser.

 

Jag är rädd för framtiden, jag ser bara det värsta framför mig när jag tänker på den. Ni vet, ensam, fattig och psykiskt sjuk på något sätt. "Uuuuusch jag vill inteeeee"

 

Drömmar och sådant har jag knappt några. Har väl på sin höjd ett mål och det är att ta studenten när jag ska. När andra pratar om sin framtid och drömmar kan jag oftast inte relatera vilket känns så ensamt, jag har knappt något jag vill förrutom att inte hamna i det, enligt mig, värsta. 

 

Jag upplever de 2 bästa känslorna när jag är med människor jag tycker om och älskar (vänner och familj) och när jag är helt säker på att jag kan något. När jag är helt övertyad om att jag klarar av något, BÄSTAA!

 

Jag uppskattar människor som tål att höra sanningen och som inte blir arg när man är ärlig. Desto mer man talar sanning och är ärlig desto snabbare lär man känna personen (mer).